Tidigare i veckan hade jag en extremt jobbig dag :(
Jag bestämde mig för att sätta mig i bilen och åka iväg...
Det slutade med att tankarna gick åt fel håll och jag var nära på att avsluta mitt liv

Ingen i min närhet förstår hur dåligt jag egentligen mår. Ingen förstår hur mycket jag får kämpa varje dag för att ens orka upp på morgonen.
Jag har en kamp varje dag för att ens försöka se glad ut.
Jag kämpar med mitt mående och med mina demoner....
Men ingen i min närhet vet ens hur jag egentligen mår....

Jag har däremot fått tillbaka en vän efter några års uppehåll som har sett mitt verkliga jag. Hur jag var en gång i tiden och hur jag verkligen mådde. Han förstår vrf jag mår dåligt idag och varför jag kämpar

Psykisk ohälsa är tyvärr fortfarande tabubelagt och helst ska de inte pratas om.
När det kommer till min familj ska man helst inte alls vara ledsen eller gråta. Inte visa känslor överhuvudtaget. Gör man det är man svag och inget värd.
Så känner jag mig nästan varje dag.
Jag är inte värd något, inte ens mina barns kärlek. De ger mig en kärlek som ingen någonsin kommer att kunna ge mig.
Det är för deras skull som jag kämpar mig upp varje morgon. Det är för dem jag fortfarande är kvar i livet.
Utan dem hade jag valt att avsluta mitt liv för längesen

Mina barn är mitt liv <3